Sa ju innan att jag skulle försöka skriva om hur det är att ha sitt hjärta långt långt bort.. och jag har tänkt lite men vet nog inte riktigt vad och hur jag ska skriva ännu. Men vi försöker! Som sagt, första gången jag träffade alex, den 13 juni 2009, så kunde jag aldrig nånsin ana att det skulle bli såhär. Och jag ville inte mycket mer än att slippa undan honom, i alla fall dom 4 första dagarna på vår semester på aramis hotel i alanya. Som sagt, så åkte jag dit med inställningen att ”usch, turkar är jobbiga, svettiga och luktar vitlök!” ja, det är faktiskt sant. Och snacka om förutfattade meningar där. Men, alex gav sig inte (och nu, efter nästan 2,5 år så kommer han nog aldrig sluta göra det vad det än gäller) och såklart, så fick han mig på fall. Men hela historian kan ni läsa i inlägget som heter ”VEM ÄR ALEX?”, bara sök på det! I alla fall.. hur det är att ha sin pojkvän långt bort, det va ju det allting skulle handla om nu. Och när jag cyklade hem från jobbet, så tänkte jag att distans som distans? Det spelar ju ingen roll om han hade bott i umeå eller i alanya, eller i istanbul eller i amsterdam? Alla alternativ är för långt bort för att man kan ringa och säga ”hej älskling, kan jag komma hem till dig ikväll?”. Alla alternativ kräver planering när man ska ses, kräver tålamod, uthållighet, styrka och framför allt kärlek. Så att ha sin pojkvän långt bort måste ju inte betyda att han är i ett annat land. Nu är det ju kanske lite skillnad på svenska och turkiska killar, det vet jag om haha. Mycket skillnad! Och om jag ska va helt ärlig, så hade det nog krävts ganska mycket för att jag ens skulle vilja bli tillsammans med en svensk kille nu. Svenska killar, är inget som ligger så högt på min lista just nu, och det fick jag bekräftat i fredags också! Men, precis i början när jag tyckte om alex som allra mest, så va de skitjobbigt. Jag visste inte ut eller in, skulle jag våga chansa, vad ville jag och vad ville han? Jag kan nog säga att det var mellan juni 2010 och september 2010 som jag började få känslor för han på riktigt, började bli "kär". Och det blev inte mycket lättare av att jag fick reda på i september att han skulle till militären i december, och vara borta i 6 månader. Men jag visste att 6 månader skulle inte va tillräckligt med tid för mig att glömma honom. Jag försökte, men nej.. jag visste ju att jag skulle vara i alanya hela sommaren. Eller det var planerat så i alla fall! Tiden gick, den 22 juni kom.. och jag åkte. Samma kväll träffade jag alex, efter 8 månader ifrån honom. 8 hopplösa, jobbiga men också sjukt bra månader. Ingen förutom jag kan förstå hur det kändes, och nu visste jag: nu är han min! Och så blev det, och så är det nu! Fan, dehär va ju svårt.. vad ska jag skriva egentligen? Asså på ett sätt tycker jag om att ha det såhär, men på ett sätt hatar jag det. Dom veckorna jag har varit i alanya i sommar har varit hur bra som helst. Eftersom jag verkligen har känt mig som hemma, så har vi ju haft ett förhållande precis som alla andra. Träffats varje dag, sovit tillsammans, vaknat tillsammans, gjort saker tillsammans, skrattat tillsammans, bråkat, stått och skrikit på varandra på gatan och fått folk att kolla, hatat varandra, älskat varandra, allting! Men sen kommer ju den dagen man ska åka hem, och då står man där. Men väskan bredvid sig och tårar i ögonen. När man tänker ”detta är den sista kramen och pussen jag kommer få av honom på länge” så gör det ont i hjärtat. Jag låter onormal som säger att det gör ännu mer ont när han kramar en ännu hårdare, men det gör det. Man vill bara släppa allting och gå, samtidigt som man känner att man inte kan röra sig. Man vill inte tänka, man vill inte prata, man vill inte andas, man vill bara va. Efter detta kommer en 3,5 timmar lång flygresa hem till sverige, där man vet att varje minut betyder ett ännu längre avstånd mellan oss. Och när man väl är hemma, så känner man ”Detta går inte, det finns ingen mening med att jag ska vara här. Jag bara andas här, för att kunna åka tillbaka och leva”. Denna känslan går som tur över ganska fort, men det är i detta stadiet man helst inte vill prata om honom. För hans namn får en att börja gråta. Men, man måste acceptera. Jag tycker detta är skitjobbigt, och varje gång jag har kommit hem har jag tänkt ”Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför plågar jag mig själv? Hans frånvaro bryter ner mig långsamt!” men sen vet man, att såfort man träffas igen så är alla dom dagarna ifrån varandra värda nånting. Och att man är ifrån varandra betyder inte att man inte pratar med varandra. Jag och alex pratar varje dag. Nu när han jobbar så mycket som har han knappt tid att va inne på msn, och dom timmarna på dagen som han väl har det så jobbar jag, så nu ringer vi mest varandra, eller skickar sms. Men det är så stor skillnad på att ringa varandra eller prata med varandra på msn. Till exempel om jag ringer han när jag kommer hem från jobbet eller han ringer mig när han vet att jag har slutat, och han är stressad för han ska iväg och fixa sitt hår innan han ska jobba, så kanske vi pratar max 3-4 minuter. Det är det enda "alex-dosen) jag får den dan, men dom 3-4 minuterna är dom bästa på hela dagen. Därför är det bättre när man pratar med varandra på msn. Då pratar vi kanske i 1-2 timmar, har camen igång, tittar på varandra, ritar roliga bilder till varandra, och hinner prata om allting. Och det gör hela min dag! När jag pratar med honom på msn känns det som att vi är på samma ställe, som att vi är så nära varandra, förutom att vi inte kan röra vid varandra. Men.. såfort nån av oss loggar ut, eller båda, så försvinner han. Och då känner jag mig lika tom igen. Tänk er ett barn som har gått och längtat efter att få en leksak jättelänge. När barnet får denhär leksaken så får den leka med den i 1-2 timmar, sen sliter någon den ut deras händer och dom vet inte när den kommer tillbaka. Precis den känslan är det när jag har pratat med alex på msn. Jag brukar alltid sitta och titta på bilder på honom och på oss då istället, då känns det lite bättre haha. Gud vad långt det här blev, och gud vad trött jag är nu.. så vi stannar nog här och tar resten någon annan gång. Det finns massor att skriva!
Någon som undrar något? Fråga på :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar