you made me

Även om sommaren inte alls blev som vi hade tänkt oss, så kan jag lova att detta är det roligaste jag nånsin har gjort i hela mitt liv, trots allt som har hänt. Tänk er att vakna varje morgon, lite smått bakis, och veta att hela dagen kommer tillbringas på stranden med tjejerna, ibbo och alla dom andra på damlatas, eller i lugnt och ro på 7an. Man vet att man kommer prata med några nya människor, och säkert någon otrevlig tysk också (no offence, men tyskar ÄR inte trevliga i alanya). När man kommer hem vet man att man kommer sova till klockan åtta ungefär, och sen blir det bråk om vem som ska in i discoduschen (duschen hade radio och lampor som bytade ljus) först. Eller om att det måste städas och lagas mat. Eller så skiter men i det sista. Innan man lämnar lägenheten på kvällen har man hunnit ta alldeles för lång tid på sig att göra sig iordning, man har druckit lite för mycket vodka/redbull och man har pratat om en massa saker. Förmodligen så börjar kvällen runt halv ett på queens garden, eller direkt på white room. Antingen stannar man på white room till stängning, eller så går man till istanbul och dansar lite på baren. I vilket fall som helst så vet man att oavsett hur kvällen ser ut så kommer den alltid sluta i samma armar, i samma säng, intill samma kropp och man kommer somna till samma lukt, den som man tycker om så himla mycket och har vant sig vid så himla fort. Och självklart med airconditionen på lägsta temperatur. För att sedan vakna mitt i natten och behöva stänga av den. Men, även fast kvällarna och dagarna går ut på ungefär samma sak, så har ingen kväll varit den andra lik. För i alanya så festar folk på olika sätt varje dag. Och man festar med olika människor varje dag. För i alanya vågar man ta kontakt med folk utan att va rädd för att bli dömd för att va konstig, för där är ingen konstig, där är alla precis likadana. Det är inte som i Sverige, där folk knappt vågar hälsa på en och man armbågar sig fram till baren när man är ute, istället för att börja prata med dom som är runtomkring en. Även om jag bara bodde (jag tänker inte säga att jag va på semester för turist va det sista jag kände mig som) så har jag lärt mig så sjukt mycket. Jag har lärt mig att kämpa för det jag vill ha, att aldig låta någon annan sätta sig på mig, att alltid lita på min egen magkänsla och att jag alltid måste offra nånting för att få nånting. Ingenting kommer nånsins att serveras på silverfat igen. Med detta med mig, så kan jag säga att det börjar ett nytt kapitel i mitt liv nu. Det kapitlet kommer innehålla en hel del massa mig själv, en hel del massa alanya, en hel den massa sverige och miljoner massa alex. För nu tänker jag inte smyga med hur mycket jag egentligen tycker om honom, eftersom båda två tycker om varandra lika mycket. Och det vet jag nu, äntligen! Men. Det var han som bad mig att inte inte inte åka hem till sverige, det var han som bad mig att skicka "inbjudan" till han om att kunna komma till Sverige, det var han som berättade för alla han kände i alanya att jag var han flickvän och ingen annans, och det var han som sa att han älskade mig först! Så nu är det inte mer än rätt ifall jag göra samma sak. Jag vet redan att så många människor tycker det är konstigt, men jag kan inte låta bli att tycka om honom, för att flera andra tycker det är fel.

Godnatt.