VEM ÄR ALEX ?

Jag har suttit och funderat hela kvällen på hur jag ska börja detta inlägget, och jag vet fortfarande inte, men vi kör endån.. Jag tänkte berätta om Alex, för jag tror att det säkert är någon som undrar vem det är och jag vet att det är någon som vill veta. Och eftersom jag nämner honom i vart och varannat inlägg nu så är det inte mer än rätt att berätta, och jag gör det gärna! Om ni är trötta på namnet Alex nu, så får ni stå ut lite till, jag kommer nog nämna det ännu mer nu när han snart kommer hem från militären och den 22 juni närmar sig. Men, Alex då.. som inte alls heter Alex egentligen utan Esfendiyar. Jag är inte riktigt säker på hur man uttalar det eftersom ingen nånsin tilltalar honom med det namnet förutom två av hans fem brödrar som jag har träffat. Men han själv uttalar det precis som det står, eller vad man ska säga. Men jag kommer kalla honom för Alex eftersom han är Alex för mig och jag har gjort det i två år nu. Som ni säkert redan har förstått så bor Alex i turkiet, i alanya. Men han är från en liten stad som heter van, som ligger 16 timmar (turkiet är ett stort land) från alanya i östra turkiet. Han ses alltså inte som en "turk" eftersom den staden räknas in ett område där befolkningen kallas kurder. Inte för att det är någon större skillnad på turkar och kurder utseendemässigt, men kurderna har inte riktigt samma rättigheter i turkiet som turkarna har. I vilket fall som helst, så dog hans pappa i cancer när Alex va 12 år, och han har 5 systrar och 5 brödrar, "a football team" som han alltid skojar om. Han skojar jättemycket om allting, och det är många i Alanya känner till vem han är just för att han alltid skojar så mycket. Han brukar säga till mig "fanny, you always make jokes about everthing, and i always make jokes about everything, we would have soo fun togheter!" haha.

Som sagt, så träffade jag honom för 2 år sen när jag va på semester i alanya med min familj. Han jobbade på vårt hotell och det första han sa till min pappa när han såg mig när jag kom upp från stranden va "får jag gifta mig med din dotter?" och jag tänkte "idiot, hur ska jag stå ut en hel vecka med detta?" för många killar i alanya är likadana. Men det va inte så farligt, Alex va charmig, sjukt charmig. Och snygg, i alla fall i mina ögon, men jag vet att vissa inte håller med om detta haha! Det var något speciellt med han helt enkelt! Eftersom han jobbade på vårt hotell så sågs vi ju varje dag, jag hade inte så mycket val, och innan jag åkte hem efter den veckan hade jag mitt första turkiska nummer i min mobil haha. Inget särskillt med det tänkte jag, och det blev det inte heller. Jag kom hem och saknade turkiet.. och i januari året efter så bokade vi en ny resa till alanya, men samma familjer som vi åkte med första gången, och till samma hotell. Men jag visste redan att Alex inte skulle jobba där, utan han skulle jobba på sin brors restaurang, aspendos. Den blev många kvällar där under den veckan haha, och näst sista kvällen och sista kvällen sågs jag och Alex ensamma, efter han hade slutat jobba. Men sista kvällen blev väll inte riktigt så bra som det var tänkt, eftersom vi började bråka jag och Alex. Om något som man absolut inte ens ska behöva diskutera om! Men i vilket fall som helst, så sa Alex åt mig att han ville att jag skulle ta bort hans nummer, hans msn och om jag skulle komma tillbaka till alanya igen så ville han inte att jag skulle leta upp han, för det skulle bli bättre så. Jag blev chockad, för jag trodde verkligen inte att jag skulle få höra det från honom, av alla! Dagen efter, samma dag som vi skulle åka hem så funderade jag flera gånger på att gå bort till aspendos där han jobbade, men jag struntade i det och tog istället bort hans nummer på bussen påväg till flygplatsen. "Glömd!" så jag till mig själv! Men icke sa nicke. När jag kom hem hittade jag en lapp i fickan på mina shorts som Alex hade gett mig med sitt nummer, han trodde jag hade tagit bort det sen första sommaren, ochjag trodde att jag redan hade slängt den lappen. Jag kunde ju inte veta om han hade tagit bort mitt nummer så jag la till hans igen.. och jag vet faktiskt inte varför, men jag ångrar det inte. Jag har fortfarande kvar den lappen med hans nummer, även fastän jag kan hans nummer i huvudet nu, alla 14 siffror! Efter detta så gick hela sommaren och jag va här hemma i sverige och han va där borta. Ganska långt innan allt de hände så hade jag och Danni pratat om att åka utomlands, men vi kunde inte bestämma vart, så tillslut bestämde vi oss för alanya när vi hittade en restresa dit. Jag trodde ju inte att Alex skulle vilja träffa mig igen, så jag skickade ett sms och sa att jag skulle till alanya igen om 2 månader, och då svarade han "ofcourse i want to see you again, you know i still like you!" och efter de pratade vi lite innan de va dags för oss att åka. När vi väl kom dit så ville jag självklart äta på aspendos första kvällen, och så blev det. Jag kommer nog aldrig glömma hur nervös jag va, de va nästan på samma nivå som min uppkörning. Jag skakade bokstavligen i benen haha! Men träffa Alex fick jag, och jag fick till och med en ros av honom.. som jag fortfarande har kvar liggandes på min hylla i mitt rum. Vår vecka i alanya va helt sjukt bra, och jag behöver nog inte ens säga att jag träffade Alex varje dag. Vi skulle åka hem 6 på morgonen en söndag, och jag skulle säga hejdå till han på morgonen och det va jättejobbigt, jättejätte jobbigt! För jag visste då, att vi skulle inte kunna ses på flera flera månader eftersom han skulle till militären. Och jag ljuger ganska rejält om jag säger att jag inte hade fått känslor för honom vid detta tillfället. Jag grät och grät och grät och på flygplatsen började jag gråta igen och när jag kom hem började jag gråta. Jag grät jättemycket när jag väl hade kommit hem, och flera dagar efteråt. Och då kan jag säga, att jag brukar inte gråta lätt, och jag brukar aldrig gråta över att jag saknar någon så mycket, men att sakna Alex va verkligen jobbigt! Och det är det fortfarande såklart, men nu vet jag om att jag kommer få träffa han om 41 dagar igen, och har vi klarat att va ifrån varandra i 7 månader så klarar vi nog en månad till. Det är svårt för mig att säga vilken relation jag har till honom... men jag tror nog allt att dom där känslorna för honom finns kvar inom mig. Och när man fortfarande tycker om någon på ett sätt efter att inte ha setts och inte pratat så mycket på 7 månader, kanske det betyder något.. jag vet inte? Jag längtar jättemycket efter att få träffa honom igen i alla fall.

Nu tänker ni säkert, varför inte hitta någon att tycka om i Sverige? Och ja, det kan man ju tycka.. men jag har aldrig velat ha en typisk svensk kille, med blondt hår och blåa ögon. Inte för att det är fult, det är jättefint och jag önskar många gånger själv att jag hade ljust hår och blåa ögon, men det är inte det jag "faller" för. Och alla som känner mig vet det! Jag vill inte ha en svensk kille helt enkelt! Och något annat som ploppar upp i era huvuden är säkert, om jag litar på honom? Och ja, det gör jag faktiskt. Jag har lärt mig att lita på honom. Och herregud, det skulle vara annorlunda om han var min pojkvän! Men saker och ting är lite mer komplicerade än så just nu.. Men jag tror att man måste försöka kunna lita på någon för att tilliten ska kunna finnas där överhuvudtaget. Och jag försöker, och han försöker!

Nu vet ni, efter ett jättelångt inlägg, vem den där Alex är.. och nu har jag ätit mig proppmätt på vindruvor så nu ska jag lägga mig och sova! Godnatt.