min blogg - mina ord!

Jag ber om ursäkt för er som tar detta som gnäll, men jag måste få skriva av mig lite. För det första så läste jag ett inlägg i en annan blogg igår som träffade mig så perfekt, och det var som att dom orden va skrivna av mig själv. Och dagen idag har bara bekräftat dom orden ännu mer. Jag vet att jag nog ofta får det att låta som att allting är hur bra som helst mellan mig och alex, och att ett distansförhållande på 250 mil är lätt som en plätt sålänge man planerar när man ska träffas. Att vi pratar om bra och roliga saker varje dag. Men detta är långt ifrån sanningen, och man delar inte alltid med sig av det negativa. Men idag måste jag nog, för just idag så vill nog alex inte förstå mig. Jag kan börja med att lova er att inget distansförhållande är perfekt, inget förhållande alls är perfekt. Och inte vårat heller! Vi tjafsar om saker, onödiga saker, och ofta är det jag som drar igång allt. För att jag är så himla svartsjuk! Och då spinner alex vidare på det och det slutar alltid med att jag får höra "du litar inte på mig så varför är du tillsammans med mig?". Detta tycker jag är fel, för som flickvän ska jag kunna ställa krav utan att få höra att jag inte litar på honom. Detta i sin tur gör ju såklart att jag blir förbannad (han vet innerst inne att jag litar på honom) och helvetet brakar lös. Jag vet inte hur många gånger jag stått och skrikit på honom när jag bodde i alanya, och hur många gånger jag har ringt honom och sagt "vad fan är de för fel på dig?", eller skickat sms om att jag inte tänker prata med honom mer. Sånthär säger jag när jag är arg. När alex är arg stirrar han på mig med kolsvarta ögon, eller inte hör av sig på flera dagar. Oftast är de när man försöker prata om något, som det blir såhär. Vi blandar in flera andra saker, den ena ska vara värre än den andra, och de slutar i kaos. Okej.. nu låter de som att vi alltid bråkar och aldrig pratar om viktiga saker, men så är de inte. Det känns bara så idag, just för att jag försökte prata med honom om detta idag. Men det gick ju såklart inte! Nu tänker ni nog: hur kan man vilja ha det så? Det vill man inte alltid, men faktiskt så överväger alla bra stunder detta. Alla dom gånger vi får va tillsammans med varandra, ligga i sängen och prata, sitta nere på stranden och prata, gå en runda, eller bara vara tillsammans och inte säga nånting. Alla DESSA stunder överväger att vi två inte kan prata med varandra om allting. När jag bodde i alanya och hade haft en dålig dag, kanske tjafsat med Antonia om något eller bara längtade hem jättemycket, så va höjdpunkten på min dag när jag fick gå bort till aspendos klockan 2 på kvällen, få en kram och puss av min favorit, och veta att jag kommer få sova bredvid honom hela natten. I dessa stunderna, glömde jag bort alla gånger vi skrikit på varandra, alla "sista sms nånsin", alla tårar och alla gånger jag smällt igen hans dörr för att bara stå utanför och tänka "varför blev de såhär?" och alla gånger han fått ta tag i mig och säga "enough fanny!!" för att jag varit hysterisk! Så, ibland överväger det goda det onda.

Men idag förtjänar du inte mig, om du tycker att jag förtjänar detta!