been afraid of dying

För det första så tänker jag inte berätta varför jag har åkt hem från alanya, och vad det är som har hänt, för jag har knappt fattat det själv än eftersom allting har gått så fort. Jag kan i alla fall säga att det är inget bra, och det är inte till någons fördel. En sak är säker i alla fall, och det är att jag ångrar att jag åkte hem. Jag ångrar att vi gick och bokade transfer till flygplatsen, och att vi tog taxi när vi till och med missade den. Att vi missade vår transfer med typ 3 minuter va ett tecken på att det inte var meningen att vi skulle åka hem. Alex ringde och väkte mig imorse och sa "jag vet att jag inte är där och håller om dig, men jag kan i alla fall väcka dig endån". Det känns skit att va hemma faktiskt. Förutom att jag har fått träffa min familj, och snart ska få träffa mina vänner, så ser jag ingen som helst glädje i detta. Jag åkte från ett paradis med 38 gradig värme varje dag, en massa fina människor som jag tycker om, god mat, musik överallt, ett helt galet uteliv som vi tog del av varje kväll och framför allt en pojkvän. Och ja, just nu tänker jag kalla honom det.. för det är precis vad han har varit i tre veckor. Och tre veckor är inte lång tid, men jag har tyck om honom i tillräckligt lång tid för att kunna säga att jag faktiskt älskar honom. På tre veckor så har jag lärt mig att vad som än händer så ska man inte lita på något annat än sin egen magkänsla, för i slutändan så stämmer den alltid!

Men alanya, vi känner varandra tillräckligt bra för att veta att vi inte är klara med varandra, så vi ses snart igen!