Den 21 oktober skrev jag dethär inlägget i min blogg:
"Allting är som ett hjul. Blandat av att vara glad och ledsen. Precis när man är på toppen på hjulet och allt känns bra och man verkligen är glad, och kommer på sig själv med att verkligen skratta, så trillar man över kanten. Allt som är jobbigt påminner en om att det finns en annan sida av verkligheten, en dålig sida som gör en ledsen. Varje gång jag skrattar är det en röst inom mig som säger att nästa stund kommer jag gråta. Förut ville jag inte böjra tycka om någon, jag sa att jag aldrig skulle åka tillbaka, men nu vill jag inget annat. Viljan är starkare än rädslan. Jag gråter över någon som jag tycker om på tok för mycket, och som jag nog aldrig kommer kunna få. Hur mycket jag än vill."
Jobbigt? Ja det var det. Ungefär sju månader sen. Herregud så mycket som har hänt på sju månader. Vad jag egentigen ville åka tillbaka till, var turkiet. Och vad jag egentligen tyckte om på tok för mycket, var alex.. såklart. Det tog mig ungefär 3 månader, att inse att jag måste acceptera att jag inte kan va med han. I alla fall inte just nu, sålänge jag går i skolan och har saker framför mig som jag vill göra. I januari nån gång, efter så lång tid, så sa jag till mig själv att jag skulle klara det. Jag va tvungen att klara det, för det fanns ingen annan utväg. Jag är en person som inte gärna berättar exakt allt jag känner för dom som står mig närmast, däremot är det lättare att berätta för någon som inte känner mig så väl. Alltså är det lätt att skriva så mycket här i bloggen! Och ibland väljer man att inte berätta, för att man vet att människor inte kommer förstå hur väl man än förklarar. Även om dom säger "jag förstår precis hur du känner!" så vet man så väll att dom inte gör det. För ingen av mina kompisar eller någon i min familj har blivit kär i någon som bor 250 mil bort. Men jag tror dock att min familj och mina kompisar förstod att jag tyckte det mesta var jobbigt då, och jag hade ingen som helst struktur i mitt liv. Ingenting funkade som det skulle egentligen, även fastän det kanske verkade så ibland. Men jag tror att alla har känt nån gång att man vaknar på morgonen och känner "jag vill inte gå upp idag, för det finns ingen mening med att gå upp idag".. så har jag kännt många gånger, men jag har gått upp endån. För jag vet, att min familj och mina kompisar, och inte minst min kusin, finns där ifall att jag vill berätta. Och min familj, min kusin och mina kompisar betyder allt för mig i hela världen, jag har inte en aning om vad jag skulle göra utan dom. Men den strukturen som inte fanns för några månader sen, finns nu.. och för att få tillbaka den har jag nog gråtit en miljon tårar och tänkt två miljoner tankar över vad jag egentligen vill. Och jag vet precis vad jag vill göra nu, och jag kommer göra det också!
"Allting är som ett hjul. Blandat av att vara glad och ledsen. Precis när man är på toppen på hjulet och allt känns bra och man verkligen är glad, och kommer på sig själv med att verkligen skratta, så trillar man över kanten. Allt som är jobbigt påminner en om att det finns en annan sida av verkligheten, en dålig sida som gör en ledsen. Varje gång jag skrattar är det en röst inom mig som säger att nästa stund kommer jag gråta. Förut ville jag inte böjra tycka om någon, jag sa att jag aldrig skulle åka tillbaka, men nu vill jag inget annat. Viljan är starkare än rädslan. Jag gråter över någon som jag tycker om på tok för mycket, och som jag nog aldrig kommer kunna få. Hur mycket jag än vill."
Jobbigt? Ja det var det. Ungefär sju månader sen. Herregud så mycket som har hänt på sju månader. Vad jag egentigen ville åka tillbaka till, var turkiet. Och vad jag egentligen tyckte om på tok för mycket, var alex.. såklart. Det tog mig ungefär 3 månader, att inse att jag måste acceptera att jag inte kan va med han. I alla fall inte just nu, sålänge jag går i skolan och har saker framför mig som jag vill göra. I januari nån gång, efter så lång tid, så sa jag till mig själv att jag skulle klara det. Jag va tvungen att klara det, för det fanns ingen annan utväg. Jag är en person som inte gärna berättar exakt allt jag känner för dom som står mig närmast, däremot är det lättare att berätta för någon som inte känner mig så väl. Alltså är det lätt att skriva så mycket här i bloggen! Och ibland väljer man att inte berätta, för att man vet att människor inte kommer förstå hur väl man än förklarar. Även om dom säger "jag förstår precis hur du känner!" så vet man så väll att dom inte gör det. För ingen av mina kompisar eller någon i min familj har blivit kär i någon som bor 250 mil bort. Men jag tror dock att min familj och mina kompisar förstod att jag tyckte det mesta var jobbigt då, och jag hade ingen som helst struktur i mitt liv. Ingenting funkade som det skulle egentligen, även fastän det kanske verkade så ibland. Men jag tror att alla har känt nån gång att man vaknar på morgonen och känner "jag vill inte gå upp idag, för det finns ingen mening med att gå upp idag".. så har jag kännt många gånger, men jag har gått upp endån. För jag vet, att min familj och mina kompisar, och inte minst min kusin, finns där ifall att jag vill berätta. Och min familj, min kusin och mina kompisar betyder allt för mig i hela världen, jag har inte en aning om vad jag skulle göra utan dom. Men den strukturen som inte fanns för några månader sen, finns nu.. och för att få tillbaka den har jag nog gråtit en miljon tårar och tänkt två miljoner tankar över vad jag egentligen vill. Och jag vet precis vad jag vill göra nu, och jag kommer göra det också!
(nej, allting har inte med turkiet/alex att göra haha!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar