Allting är som ett hjul, blandat av att vara glad och ledsen. Precis när man är på toppen på hjulet och allt känns bra och man verkligen är glad, och man kommer på sig själv med att verkligen skratta, så trillar man över kanten och allt som är jobbigt påminner en om att det finns en annan sida av verkligheten, en dålig sån, som gör en ledsen. Varje gång jag skrattar är det en röst inom mig som påminner mig om att nästa stund kommer jag gråta. Förut ville jag inte börja tycka om någon, jag sa att jag inte skulle åka tillbaka, men nu vill jag inget annat. Viljan är starkare än rädslan. Jag gråter över någon som jag tycker om på tok för mycket, och som jag nog inte kommer kunna få, hur mycket jag än vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar